Även denna dag för 5år sedan minns jag med både glädje, sorg och nervositet/oro...
Sorg för att jag förstod att det var slut på min graviditet och att detta skulle innebära en hel del kompikationer för mina små troll jag hade i min mage. Sorg för att jag färstod att ett av mina barn inte mådde bra där inne och att det var rätt viktigt att få ut det lilla barnet så fort som det fanns tid...
Glädjen bestod i att jag skulle få se och träffa dom små underverken som hade växt i min mage i 33 veckor. Var så nyfiken på att få veta om det var 2 pojkar, 2 flickor eller 1 av varje. Jag trodde att det skulle vara 1 pojke och 1 flicka. men fel hade jag, det vat ju 2 flickor.
Gud så nervös jag var måndagen 18 september 2006, hade gjort ultraljud och fått reda på att det var noll flöde i navelsträngen till en av barnen jag hade i magen och att det skulle göras ett akutsnitt så fort det fanns tid på kvinnokliniken på sös. Tyvärr hade jag druckit 1 kopp kaffe innan jag gick ner på UL så jag fick fint fasta och nöja mig med dropp tillsvidare.
Där log jag i sjukhussängen och fattade typ inget... Vadå skulle jag bli mamma och J pappa?? Och för att inte tala om min till gränsen tull hysteri över att jag skulle bli stucken i ryggen och få bedövning... Alla som känner mig vet att jag på den tiden (bättre nu efter graviditeten och förlossningne och eftersviterna) var så sjukt rädd för allt sim hete nålar och nu skulle jag få en nål rakt in i ryggraden!
Var rätt osams med överläkaren på min avd och läakren som hade varit uppe på avd och pratat med mig på em om hur dom skulle göra ang att jag tyckte jag kunde på lustgas när dom stack mig. Och det bara vägrade dom utan istället kunde jag ju få lugnande i min infart... Kan säga att det vägrade jag!
Ja ja, vid midnatt så kunde inte barnmorskan Annemo få in någon CTG kurva och ingde ner till förlossningne och sa att nu mpste hon (jag) ner. Hade fått vänta lite efter som det kom en massa super akuta saker till förlossningen...
Kl 01.01 föddes Lilla J och 00.02 föddes Lilla E till denna värld, J är nog den som kommer ihåg allt som hände där inne.... Själv var jag som ett vrak! Har aldrig varit så nervös i mitt liv, på väg ner till förlossningen skakade jag så mycket att båren skakade med och lät.
Sen fick jag så mycke mediciner att jag inte riktigt var i mina sinnesfulla, förlorade också en del blod och mitt blodtryck sjönk (vilket jag själv såg på en monitor, jävla sjukvårdspersonal man är) och mådde skrutt överlag.
Men allt detta kan jag idag skratta åt, allt detta är helt värt att gå igenom för att få dessa underbara barn vi idag har.
Lilla J & Lilla E ni är det finaste, bästa och underbaraste som har hänt mig, utan er är jag inte änns halv!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar